mkihlstrand

Hej igen efter en lång tid av total tystnad här på min lilla blogg.

Vart ska jag börja? Jag har väl inte direkt tänkt sitta och ursäkta mig för att jag inte har skrivit på över en månad, jag har haft mina anledningar. Jag har inlett året på sämsta möjliga tänkbara sätt, och jag är så glad att Januari månad är över. En månad jag mestadels har legat på den djupaste bottnen och inte haft en aning om hur jag ska ta mig upp. Ni vet när man känner att man aldrig kommer kunna bli glad igen. Man kommer aldrig kunna skratta, känna lycka eller bli den person man var innan, eftersom det fattas en så enormt stor bit inom en. Att inte förstå hur man ska kunna överleva denna smärta som sitter så långt in i märgen, gör så jävla ont. Total hopplöshet och enorm fruktansvärd saknad. Men för varje dag som går, så inser man att det blir lättare. Hur oförståeligt det än kändes från början, så blir hoppet om att må bra igen faktiskt bara större och större. Det är när man har lyckats kravla sig upp från den där djupaste vidriga bottnen, som man känner sig så jävla stark. Man överlever och det blir faktiskt bra igen. Det finns så mycket fint i världen att uppskatta och må bra av, saker jag tidigare nästan hade glömt bort. Jag har världens finaste familj. En familj som ALLTID, i alla lägen, ställer upp för mig och finns där 24 timmar om dygnet när jag än behöver dem. Jag har jordens finaste vänner, som jag aldrig skulle klara mig utan. Människor som alltid stöttar och står med öppna armar när jag än behöver det. Det är svårt att få ut alla känslor i ord, det går nästan inte. Det är så mycket sorg och så enormt mycket kärlek på samma gång. Men efter lång tid av hopplöshet känns det så skönt att kunna skriva att jag är glad. Att jag mår bra. Det kommer alltid finnas ett hål inom mig som kommer ligga tomt, ett hål som kommer bli svårt att fylla igen, det kanske inte ens går. Men när man börjar acceptera att det är som det är, att man mår rätt bra ändå, trots det där hålet, så är det väldigt mycket lättare att se framåt. 

 

Tänk att trots denna tid av noll ork, lust eller minsta intresse för att skriva här, så har jag verkligen saknat det. Jag har ju trots allt delat med mig av varenda dag i mitt liv sen 2009, så det känns faktiskt lite tomt att inte få fortsätta göra det. Så nu är jag tillbaka, med mina gamla vanliga dagsinlägg fyllda med ganska onödig fakta och väldigt mycket kvällsmat-bilder. Men jag har med förvåning sett hur ett litet gäng trots denna långvariga tystnad varje dag har gått in och kikat här, så något av det jag skrivit måste ju ha fångat någras intresse.